En animerad film registrerar inte rörelse. Den skapar den. Animation visar en sekvens av stillbilder i snabb följd, och förlitar sig på synens ihållighet för att få dem att se ut att röra sig. En blädderbok gör detta med papper och tumme. En spelfilm gör det med tiotusentals teckningar, eller med digitala modeller som en dator renderar bildruta för bildruta. Tekniken är gammal. Illusionen fungerar fortfarande.

Det finns flera former. Traditionell cellanimation ritar varje bildruta för hand, som Disney gjorde för Snövit. Stop-motion animerar fysiska objekt och flyttar dem något mellan exponeringar, som Aardman gör med Wallace och Gromit. Rotoscoping spårar live-action-bilder, bildruta för bildruta. Datoranimation bygger karaktärer och miljöer i 3D-programvara och beräknar sedan varje bildruta, som Pixar gör. Varje metod har sitt eget hantverk och sitt eget utseende.

Animation är inte en genre. Det är ett medium. Den berättar skräckhistorier, dokumentärer, vuxendrama och barnsagor. Den kan vara fotorealistisk eller abstrakt. Den kan vara dyr eller billig. Hayao Miyazakis handritade världar står sida vid sida med de procedurala mängderna i Pixars programvara. Formen är flexibel. Den bästa animationen använder rörelse för att uttrycka något som live action inte kan.