Eten är en gas. Polyeten är en plastpåse. Skillnaden är polymerisationen. Eten är en monomer, en liten molekyl som kan binda till andra monomerer för att bilda en polymer. Ordet kommer från grekiskans monos som betyder enkel och meros som betyder del. Monomerer är byggstenarna i plaster, proteiner och nukleinsyror.

Monomerer har minst en funktionell grupp som gör att de kan reagera med andra monomerer. Alkener polymeriserar genom addition, där dubbelbindningen öppnas och binds till en annan monomer. Aminosyror polymeriserar genom kondensation, där en vattenmolekyl frigörs och en peptidbindning bildas. Nukleotider polymeriserar för att bilda DNA och RNA. Sockerarter polymeriserar för att bilda stärkelse och cellulosa. Typen av monomer avgör typen av polymer.

En polymers egenskaper beror på monomeren, kedjelängden och förgreningen. Polyeten är flexibel och seg. Polystyren är styv och transparent. Nylon är stark och elastisk. Varje polymer har sina egna tillämpningar. Genom att välja olika monomerer och kontrollera polymerisationsförhållandena kan kemister designa material med specifika egenskaper.

Monomerer används också i organisk syntes. De kan funktionaliseras, sampolymeriseras och tvärbindas för att skapa material med skräddarsydda egenskaper. Monomeren är utgångspunkten. Polymeren är produkten.