Syror smakar surt. Citronsaft, vinäger och magsyra delar alla den skarpheten. Ordet kommer från latinets acidus, som betyder sur. Men smak är ett dåligt sätt att definiera en kemisk klass. Kemister definierar en syra utifrån vad den gör: den donerar en proton (en vätejon) till ett annat ämne, eller den accepterar ett elektronpar för att bilda en bindning. Den första definitionen kommer från Brønsted och Lowry, den andra från Lewis.

I vatten frigör en syra vätejoner, som binder sig till vattenmolekyler för att bilda hydroniumjoner. Ju fler hydroniumjoner som finns i lösningen, desto lägre pH-värde och desto starkare är syran. Saltsyra dissocierar fullständigt i vatten, vilket gör den till en stark syra. Ättiksyra, den aktiva ingrediensen i vinäger, dissocierar endast delvis, vilket gör den till en svag syra. Styrka och koncentration är olika saker. En svag syra kan koncentreras; en stark syra kan utspädas.

Syror reagerar med baser för att bilda salter och vatten. De reagerar med metaller för att producera vätgas. De korroderar material, vilket är anledningen till att industriella syror lagras i glas eller specialplast. De katalyserar också reaktioner, löser upp mineraler och smälter mat. Den mänskliga magsäcken upprätthåller ett pH-värde på 1,5 till 3,5, tillräckligt starkt för att lösa upp metall, men magslemhinnan skyddar sig själv med ett slemlager.