Banker tar emot insättningar och beviljar lån. Peer-to-peer-utlåning skär ut banken. Låntagare och långivare får direkt kontakt via en onlineplattform. Plattformen granskar låntagare, sätter räntor och hanterar betalningar. Långivare köper skuldebrev som motsvarar delar av lånen och sprider sina pengar över många låntagare. LendingClub och Prosper var pionjärer inom modellen i USA. Zopa gjorde detsamma i Storbritannien.

P2P-lån erbjuder fördelar för båda sidor. Låntagare får lägre räntor än kreditkort, ofta 6 till 18 procent, och snabbare godkännande. Långivare får högre avkastning än sparkonton, ofta 4 till 8 procent, men med högre risk. Plattformen tar ut avgifter från båda sidor. Modellen växte snabbt efter krisen 2008, då bankerna stramade åt utlåningen och folk letade efter alternativ.

Riskerna är verkliga. Lån är osäkrade, så om en låntagare fallerar kan långivaren få tillbaka lite eller ingenting alls. Plattformar garanterar inte avkastning. Under pandemin 2020 steg andelen fallissemang kraftigt och vissa plattformar pausade utlåningen. Osäkerhet kring regleringen är en annan fråga. I USA reglerar SEC P2P-utlåning som värdepapper, vilket ökar efterlevnadskostnaderna. År 2024 lämnade LendingClub P2P-verksamheten för icke-professionella investerare och övergick till institutionell finansiering.

P2P-lån är en nisch, inte en ersättning för banker. Det fungerar bäst för låntagare med god kreditvärdighet och långivare som kan diversifiera och tolerera risk.