Farthållaren upprätthåller en inställd hastighet utan att föraren behöver hålla gaspedalen nedtryckt. Den är användbar på långa motorvägskörningar, där en jämn hastighet minskar trötthet och kan förbättra bränsleekonomin. Föraren ställer in hastigheten och systemet håller den tills bromsen trycks ned eller systemet stängs av.

Tekniken är äldre än de flesta tror. Ralph Teetor, en blind ingenjör, uppfann ett hastighetskontrollsystem 1948. Han var frustrerad över sin advokats vana att öka och sänka farten medan han pratade. De första bilarna erbjöd det i slutet av 1950-talet. Det blev vanligt på 1970-talet, när bränsleekonomi blev en prioritet.

Moderna system är mer kapabla. Adaptiv farthållare använder radar eller kameror för att hålla ett visst avstånd till bilen framför, och saktar ner och ökar hastigheten vid behov. Körförseningsassistenten kan hantera stopp-och-kör-trafik. Vissa system kombinerar farthållare med filcentrering för att ge delvis automatisering. Dessa är nivå 2-system, och föraren måste vara uppmärksam.

Farthållaren har sina begränsningar. Den fungerar inte bra i tät trafik, på kurviga vägar eller i dåligt väder. Den kan vara farlig på våta eller isiga underlag eftersom den kan få hjulen att spinna. De flesta tillverkare rekommenderar att man stänger av den under sådana förhållanden.