År 2006 definierade Internationella astronomiska unionen en planet som en himlakropp som kretsar kring solen, är tillräckligt massiv för att dess egen gravitation ska göra den rund, och har rensat sitt omloppsbana från andra objekt. Det sista kriteriet är det som degraderar Pluto. Det betyder också att objekt som kretsar kring andra stjärnor, kallade exoplaneter, definieras av en något annorlunda uppsättning regler.

Solsystemet har åtta planeter. Fyra är steniga: Merkurius, Venus, Jorden och Mars. Två är gasjättar: Jupiter och Saturnus. Två är isjättar: Uranus och Neptunus. De sträcker sig från Merkurius brända yta till Jupiters stormiga band, från Venus skenande växthus till Neptunus supersoniska vindar. Var och en är en värld med sin egen historia.

Planeter bildas från skivan av gas och stoft runt en ung stjärna. Stoftkorn klibbar ihop och bildar planetesimaler, som kolliderar och växer till protoplaneter. Vissa blir tillräckligt stora för att fånga gas från skivan och bli jättar. Andra förblir steniga. Processen är rörig, med kollisioner, migrationer och utstötningar som formar den slutliga arkitekturen.

Tusentals exoplaneter är nu kända. De inkluderar heta jupitrar, superjordar och planeter som kretsar kring två stjärnor. Mångfalden är mycket större än någon förväntat sig. Definitionen av planet kan behöva utvecklas igen.