Vattenbruk är odling av vattenlevande organismer, inklusive fisk, kräftdjur, blötdjur och vattenväxter, under kontrollerade förhållanden. Det omfattar sötvatten, bräckt vatten och marina miljöer, och sträcker sig från extensiv dammodling till intensiva recirkulerande system. Praktiken har gamla rötter: kinesisk karpodling dateras till minst 2 500 år sedan, och romerska författare beskrev ostronodling. Modernt vattenbruk expanderade snabbt efter 1970-talet, och på 2020-talet överträffade det fångstfisket som den primära källan till vattenlevande djurs föda. Viktiga arter inkluderar atlantlax, Niltilapia, kanalmal, Stillahavsräkor och blåmusslor, tillsammans med alger som kelp och nori. Systemen inkluderar dammar, vattendrag, burar, nätinhägnader och landbaserade tankar med biofiltrering. Fördelarna inkluderar proteinproduktion med lägre foderomvandlingsförhållanden än många landlevande köttarter; problem inkluderar näringsföroreningar, sjukdomsöverföring till vilda bestånd, habitatomvandling och beroende av vildfångat fiskmjöl. Certifieringssystem som Aquaculture Stewardship Council syftar till att främja bästa praxis.