En geostationär satellit kretsar synkront med jordens rotation. Den stannar över samma punkt på ekvatorn. Dess omloppsbana är 35 786 kilometer över ytan. På den höjden matchar dess omloppsperiod jordens rotation. Från marken ser den ut att vara fixerad på himlen. Det gör den idealisk för kommunikation och väderobservation.

Konceptet populariserades av Arthur C. Clarke år 1945. Han föreslog att man skulle använda geostationära satelliter för global kommunikation. Den första var Syncom 3 år 1964, som sände OS i Tokyo. Idag vidarebefordrar hundratals geostationära satelliter TV, telefoni och data. De är ryggraden i satellitkommunikation.

Geostationära satellitegenskaper

• Fast position över ekvatorn
• Hög latens: cirka 250 millisekunder tur och retur
• Bred täckning: ungefär en tredjedel av jordens yta
• Dyr att lansera och driva
• Används för TV, väder och viss internet

Geostationära satelliter har nackdelar. Den höga omloppsbanan innebär hög latens. Det är dåligt för realtidsapplikationer som spel och videosamtal. Konstellationer i låg omloppsbana mot jorden, som Starlink, erbjuder lägre latens. Men geostationära satelliter dominerar fortfarande TV-sändningar och väderövervakning.