Talmud är den centrala texten inom rabbinsk judendom. Den består av Mishnah – en kortfattad muntlig lagsamling sammanställd omkring år 200 e.Kr. – och Gemara, den omfattande kommentaren och debatten som växte fram kring Mishnah under de följande århundradena. Två versioner finns: Jerusalem-Talmud och den längre, mer inflytelserika babyloniska Talmud.

Sidlayouten är distinkt. Ett kort avsnitt ur Mishna står i mitten; runt det finns lager av diskussioner, korsreferenser och senare glosor. Innehållet sträcker sig från små regler för sabbatsfirande och dietlagar till berättelser, etiska maximer och teologiska spekulationer. Argument är metoden. Rabbiner är oense, tar upp svårigheter och löser dem – eller lämnar dem olösta. Texten tränar läsaren i ett visst sätt att tänka lika mycket som den förmedlar information.

För traditionella judar är Talmud inte bara ett historiskt dokument. Det är den muntliga Toran som står vid sidan av Moses skriftliga Tora. Studier är i sig en religiös handling, helst utförda parvis så att frågor kan skärpas i dialog. Modern kritisk forskning granskar Talmuds historiska utveckling; traditionella studier fortsätter att behandla den som ett levande samtal som fortfarande behandlar nutiden.

Att öppna Talmud är att gå in i ett rum där samtalet har pågått i femtonhundra år och inte visar några tecken på att ta slut.