På den tredje dagen var graven tom. Det påståendet står i centrum för den kristna tron. Uppståndelsen är Jesu uppståndelse från de döda, och i förlängningen den framtida uppståndelsen för dem som tillhör honom.

Nya testamentets författare insisterar på att händelsen var kroppslig. Den uppståndne Jesus kunde vidröras, äta, men var inte längre bunden av vanliga fysiska begränsningar. Paulus behandlar uppståndelsen som förstlingen av en större skörd: eftersom Kristus har uppstått, kommer de som dör i honom också att uppstå när han återvänder. Hoppet är inte flykt från kroppen utan kroppens återlösning, en förvandlad fysisk existens i en förnyad skapelse.

Den judiska förväntan om en allmän uppståndelse vid tidsålderns slut utgjorde bakgrunden, men det kristna påståendet var särpräglat: en man hade redan uppstått som början på slutet. Tidig predikning behandlade uppståndelsen som både ett historiskt faktum och en teologisk ledstång. Utan den, sa Paulus, är tron ​​meningslös och predikningen tom.

Konstnärliga och liturgiska traditioner har levt kvar under tiden – kvinnorna vid graven, Maria Magdalenas uppenbarelse, måltiden i Emmaus. Trosbekännelsen konstaterar helt enkelt detta faktum och går vidare till dess konsekvens: livet i den kommande världen.