Stimulusgeneralisering är tendensen att reagera på stimuli som liknar den ursprungliga betingade stimulusen. Pavlov betingade en hund att saliva till en ton. Hunden salivade också till liknande toner. Responsen generaliserades. Hunden diskriminerade inte. Den reagerade på kategorin liknande ljud.

Generalisering är adaptiv. Det hjälper organismer att reagera på nya situationer. Ett barn som blir bitet av en stor hund kan vara rädd för alla stora hundar. Det är generalisering. Det kan vara användbart. Det kan också vara problematiskt. Rädsla för alla hundar är försvagande. Diskriminering är motsatsen. Det är att reagera olika på olika stimuli. Barnet lär sig att vissa hundar är vänliga. Det är diskriminering.

Exempel på stimulusgeneralisering

• Rädsla för alla hundar efter att ha blivit biten av en hund.
• Salivating till liknande toner efter konditionering.
• Känner mig orolig i alla skolor efter en dålig upplevelse i en.
• Reagerar på alla rödljus efter att ha lärt sig att stanna vid ett av dem.
• Allergisk reaktion mot liknande livsmedel.

Stimulusgeneralisering är en grundläggande inlärningsprincip. Den demonstrerades av Pavlov och Watson. Watsons Little Albert-studie visade att rädsla kunde betingas och generaliseras. Albert betingades att frukta en vit råtta. Han fruktade då vita kaniner, vita masker och vita pälsar. Rädslan generaliserades. Studien var oetisk. Den skulle inte godkännas idag. Men den visade kraften i generalisering. Generalisering är motsatsen till diskriminering. Generalisering är bred. Diskriminering är snäv. Båda är nödvändiga. Generalisering hjälper oss att reagera på nya saker. Diskriminering hjälper oss att reagera lämpligt. Balansen mellan dem är lärande. För mycket generalisering leder till fel. För mycket diskriminering leder till stelhet. Organismen måste lära sig när man ska generalisera och när man ska diskriminera. Det är utmaningen med anpassning.