Organiserade föreningar som försöker påverka den offentliga politiken utan att själva nominera kandidater till befattningar är intressegrupper. De representerar industrier, yrken, arbetskraft, miljöfrågor, identitetsgrupper och otaliga andra intressenter.

Intressegrupper lobbar lagstiftare, driver rättsprocesser, mobiliserar väljare och formar den offentliga debatten genom forskning och mediekampanjer. Deras resurser – pengar, information, medlemsintensitet – avgör tillgång och genomslagskraft. Pluralistisk teori ser dem som sunda representationskanaler; kritiker varnar för att erövring och ojämlikt inflytande gynnar välfinansierade intressen.

Regler för registrering och offentliggörande syftar till att öka transparensen. Gränsen mellan intressegrupper och partier kan suddas ut när grupper i praktiken dominerar nomineringsprocesser eller när partier blir koalitioner av gruppintressen. Effektiva demokratiska system kräver både livlig gruppverksamhet och skydd mot snedvridning av offentliga syften genom privat makt.

En välorganiserad intressegrupp kan hålla en fråga på dagordningen långt efter att den allmänna allmänhetens uppmärksamhet har flyttats.