Varje människa föds med ett krav som ingen regering, kultur eller majoritet kan upphäva. Mänskliga rättigheter vilar på detta enkla krav. De är inte gåvor som ges av de mäktiga; de är begränsningar för vad de mäktiga får göra.

Den moderna listan tog form efter andra världskriget, då den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna samlade årtionden av tidigare strider i ett enda dokument. Liv, frihet, personlig säkerhet, frihet från slaveri och tortyr, likhet inför lagen, tanke- och trosfrihet – dessa blev baslinjen. Senare fördrag lade till rättigheter till utbildning, arbete, hälsa och deltagande i kulturlivet. Formuleringen är universell i sin ambition, men tillämpningen är fortfarande ojämn och ofta beroende av politisk vilja.

Kritiker påpekar att rättigheter kan kollidera. Yttrandefrihet kan såra värdighet; religionsfrihet kan kollidera med jämlikhet för kvinnor eller sexuella minoriteter. Andra menar att det moderna ramverkets västerländska ursprung gör det mindre övertygande i samhällen som prioriterar kollektiv harmoni eller religiös plikt. Ändå har kärnidén visat sig motståndskraftig: vissa fel är fel oavsett vem som lider för dem och oavsett vad lokal sedvänja säger.

• Medborgerliga och politiska rättigheter skyddar individen mot staten.
• Ekonomiska och sociala rättigheter kräver positiva åtgärder från statens sida.
• Kollektiva rättigheter, såsom självbestämmande, riktar sig till grupper snarare än enbart individer.

När domstolar eller aktivister åberopar mänskliga rättigheter hänvisar de till en standard som påstår sig stå över alla särskilda regimer eller traditioner.