I federala eller decentraliserade system kallas den valda högsta verkställande direktören för en delstat eller provins ofta för guvernör. Ämbetet kombinerar administrativt ledarskap med politisk representation av den subnationella enheten.

Guvernörer föreslår vanligtvis budgetar, utser myndighetschefer, undertecknar eller lägger in veto mot lagstiftning och leder statens nationalgarde eller motsvarande styrkor. Deras befogenheter varierar avsevärt mellan konstitutioner. Vissa guvernörer står inför starka lagstiftande församlingar och oberoende verkställande församlingar; andra dominerar deras politiska system. Mandatperioder och valcykler skiljer sig åt mellan jurisdiktioner.

Guvernörer fungerar som laboratorier för politisk innovation och som potentiella nationella kandidater. Kriser – naturkatastrofer, pandemier, finanspolitiska chocker – testar deras kapacitet och synlighet. Relationerna med den nationella regeringen involverar både samarbete och konflikter om finansiering, reglering och jurisdiktion. Ämbetet är fortfarande ett av de mest betydelsefulla i inrikespolitiken i federala länder.

En guvernörs underskrift kan anta eller blockera lagar som påverkar miljontals invånare.