Teorin om det sociala kontraktet menar att politisk auktoritet vilar på en överenskommelse mellan de styrda. Människor ger upp vissa friheter i utbyte mot skydd och ordning. Idén går tillbaka till antikens Grekland, men den blev central för modern politisk filosofi genom Hobbes, Locke och Rousseau. Hobbes menade att utan regering är livet otäckt, brutalt och kort. För att undkomma naturtillståndet går människor med på att underkasta sig en suverän. Locke menade att naturtillståndet inte är ett krig mellan alla och alla, men att det saknar en neutral domare. Människor går med på att bilda en regering för att skydda sina rättigheter. Om regeringen misslyckas har de rätt till revolution. Rousseau menade att det sociala kontraktet inte är en underkastelse till en suverän utan ett uttryck för den allmänna viljan, folkets kollektiva vilja.

Teorin om socialt kontrakt har kritiserats. Vissa menar att kontraktet är fiktion, att ingen någonsin faktiskt gick med på det. Andra menar att det ignorerar maktobalanser. Försvarare svarar att kontraktet är ett tankeexperiment, ett sätt att fråga sig vilka rättviseprinciper rationella människor skulle välja. Rawls använde det sociala kontraktet på detta sätt och menade att rättviseprinciper bör väljas bakom en slöja av okunnighet. Det sociala kontraktet är fortfarande ett kraftfullt ramverk för att tänka på politiska skyldigheter, rättigheter och rättvisa.

Viktiga tänkare inom sociala kontrakt

• Hobbes. Absolut suveränitet för att undkomma naturtillståndet.
• Locke. Regeringen skulle skydda naturliga rättigheter, med rätt till revolution.
• Rousseau. Allmänviljan och folksuveräniteten.
• Rawls. Rättvisa som opartiskhet, vald bakom en slöja av okunnighet.

Samhällskontraktet är inte en historisk händelse. Det är ett sätt att rättfärdiga politisk auktoritet genom att fråga vad folk skulle gå med på.