Plastfragment mindre än fem millimeter klassificeras som mikroplaster. De hamnar i havet redan små – som mikrokulor eller syntetiska fibrer – eller bildas genom nedbrytning av större plastskräp av solljus, vågor och mekanisk nötning.

Mikroplaster finns nu i allt från ytvatten till djuphavssediment, i arktisk is och inuti organismer som plankton och valar. De kan förtäras och potentiellt överföra kemiska tillsatser eller adsorberade föroreningar, och kan fysiskt blockera matsmältningskanaler. De fullständiga ekologiska och hälsomässiga konsekvenserna kvantifieras fortfarande.

Provtagning kräver specialiserade nät, filter och noggrann kontamineringskontroll. Att identifiera polymertypen kräver ofta spektroskopiska metoder. Att minska mikroplastföroreningar innebär att förhindra att större plaster kommer ut i miljön, omdesigna produkter som släpper ut fibrer eller pärlor och förbättra avloppsreningen. Eftersom partiklarna är så spridda är det opraktiskt att sanera befintliga mikroplaster i någon meningsfull skala.

• Plastpartiklar mindre än 5 mm
• Från primärkällor eller nedbrytning av större skräp
• Utbredd i vatten, sediment och organismer
• Svår att ta bort när den väl är spridd