Vid kontinentalsockelns ytterkant brantar havsbotten abrupt och sluttar mot djuphavet. Denna kontinentalsluttning sjunker från ungefär 200 meter till flera tusen meter över en relativt kort horisontell sträcka. Lutningar på flera grader är vanliga; på sina ställen dissekeras sluttningen av undervattenskanjoner.

Sediment som når hyllbrytningen kan bli instabilt och kaskadliknande nedför sluttningen i grumliga strömmar, vilket skapar kanjoner och avsättningar av solfjädersfjäder på den kontinentala höjningen nedanför. Sluttningen i sig är en övergångszon mellan den produktiva, ljuspåverkade hyllan och den mörka, födofattiga avgrunden. Biologiska samhällen förändras snabbt med djupet längs denna gradient.

Sluttningen är också en gräns för resursutforskning och en väg för transport av kol och föroreningar från kustvatten till djuphavet. Kartläggning och provtagning av sluttningen är fortfarande utmanande på grund av den branta terrängen och djupet. Undervattensskred på kontinentalsluttningar kan generera lokala tsunamier, vilket ger en geohazarddimension till deras studier.

Många av världens största undervattenskanjoner skär genom kontinentalsluttningen och konkurrerar med landbaserade kanjoner i skala.