Havsvattnets förmåga att leda elektrisk ström beror främst på koncentrationen av upplösta joner. Konduktiviteten fungerar därför som ett exakt och lätt mätbart mått på salthalten. Oceanografer rapporterar konduktivitet i Siemens per meter och omvandlar sedan värdet till praktisk salthalt med hjälp av etablerade ekvationer som också tar hänsyn till temperatur och tryck.

Moderna CTD-instrument registrerar konduktivitet, temperatur och djup med hög frekvens när de sänks ner genom vattenpelaren. De resulterande profilerna avslöjar vattenmassans struktur, blandning och cirkulationsvägar. Eftersom konduktivitetssensorer reagerar snabbt och stabilt utgör de ryggraden i både fartygs- och autonoma salthaltsobservationer.

Absolut salthalt, som tar hänsyn till regionala skillnader i havsvattnets sammansättning, föredras nu för exakta densitetsberäkningar, men konduktiviteten är fortfarande den observerbara faktorn från vilken salthalten härleds. Kalibrering mot standardhavsvatten säkerställer konsekvens i hela det globala observationssystemet.

En förändring på bara några hundradels av en salthaltsenhet detekteras lätt av en välkalibrerad konduktivitetscell.