En cylindrisk robot i människans storlek faller från ett skepp ner i det öppna havet och försvinner. Under det kommande decenniet kommer den att tillbringa nästan hela sitt liv i mörker, driva en kilometer under ytan, sedan sjunka till två kilometer, och sedan klättra upp igen medan den mäter vattenytan. Den kommer upp till ytan i mindre än ett dygn för att ringa hem via satellit. Sedan gör den det igen. Och igen, ungefär 150 gånger.

Den rutinen är kärnan i Argo-programmet, en internationell flotta med nästan 4 000 flottörer som har förändrat hur oceanografer ser den övre delen av havet. Varje flottör har sensorer för temperatur, salthalt och tryck. Salthalten kommer från konduktivitetsmätningar, eftersom saltare vatten leder elektricitet annorlunda än sötvatten. Dataströmmen strömmar tillbaka i nästan realtid, gratis för vem som helst att ladda ner.

Vad som får systemet att fungera

• Neutral flytkraft på djup. Flottörer är ballastade för att driva på ungefär 1 000 meter utan att sjunka eller stiga, vilket sparar batteri och låter dem färdas med strömmar i åratal.
• En enkel pump. En inre blåsa flyttar olja in och ut. Att blåsa upp den yttre blåsan gör att flottören stiger; att tömma den gör att flottören sjunker.
• En 10-dagarscykel. Parkera, driv, gå ner till 2 000 meter, stig upp under profilering, gå till ytan, sända, upprepa.

Belöningen är enorm täckning. Argo-flottlar har samlat in mer än tre miljoner profiler, fyra gånger så mycket havsinformation som samlats in av fartyg och förtöjda bojar tillsammans. Den informationen ligger till grund för väderprognoser, klimatbedömningar och upptäckten av långsiktig havsuppvärmning.