En jordbävning är en plötslig skakning av marken. Det inträffar när spänningar som byggts upp i bergarter plötsligt släpps. Bergarterna knäcks längs en förkastningslinje och skickar seismiska vågor i alla riktningar. Punkten under jorden där det börjar är hypocentrum. Direkt ovanför det ligger epicentrum.

De flesta jordbävningar inträffar vid tektoniska plattgränser. Plattor gnider mot varandra, dras isär eller kolliderar. Stilla havets eldring, som kretsar runt havet, är värd för cirka 80 procent av världens största jordbävningar. Men jordbävningar kan inträffa långt från plattkanter, i zoner med forntida svaghet. Jordbävningarna i New Madrid 1811 skakade centrala USA.

Skador beror på mer än bara magnitud. Djup, avstånd, jordtyp och byggregler spelar alla roll. En grund jordbävning under en stad med svaga byggnader är katastrofal. En djup jordbävning till havs kan orsaka liten skada på land. Tsunamier, jordskred och bränder dödar ofta fler människor än själva skakningen. Tidiga varningssystem kan ge sekunders förvarning, tillräckligt för att sakta ner tåg och stoppa operationer.

Viktiga termer

• Förkastningsledning
• Epicentrum
• Storlek och intensitet
• Efterskalv
• Seismiska vågor