Inte alla cancerpatienter svarar på alla cancerläkemedel. Vissa tumörer har en mutation som gör dem sårbara för en specifik behandling. Ett kompletterande diagnostiskt test är ett test som identifierar vilka patienter som kommer att dra nytta av vilket läkemedel. Det är precisionsmedicinens matchmaker. Utan det kan läkemedlet ges till patienter som inte svarar, vilket slösar tid och pengar och utsätter dem för biverkningar.

Kompletterande diagnostik utvecklas parallellt med läkemedlet. FDA granskar dem tillsammans. Testet kan vara en genetisk sekvenseringspanel, en immunhistokemisk färgning eller en fluorescens in situ-hybridiseringsprob. Det detekterar en specifik biomarkör, som en mutation i EGFR-genen eller överuttryck av HER2-proteinet. Resultatet avgör om läkemedlet är indicerat.

Exempel finns överallt. Herceptin för HER2-positiv bröstcancer kräver ett HER2-test. Keytruda för vissa solida tumörer kräver ett test för mikrosatellitinstabilitet eller brist på mismatch-reparation. Tarceva för lungcancer kräver ett EGFR-mutationstest. I varje fall är diagnostiken och läkemedlet kopplade.

Kompletterande diagnostik är inte bara för cancer. De används inom infektionssjukdomar, hjärt-kärlmedicin och sällsynta genetiska sjukdomar. I takt med att mer riktade behandlingar utvecklas kommer mer kompletterande diagnostik att följa. Testet är lika viktigt som behandlingen.