År 1975 samlades forskare i Asilomar, Kalifornien, för att diskutera riskerna med rekombinant DNA. De enades om ett moratorium för vissa experiment tills säkerhetsriktlinjer fanns på plats. Vid det mötet fastställdes principen om biosäkerhet: de metoder och åtgärder som förhindrar skador från biologiska agenser. Principen vägleder fortfarande laboratorier, sjukhus och biotillverkningsanläggningar idag.

Biosäkerhetsnivåerna sträcker sig från 1 till 4. BSL-1 hanterar agens som utgör minimal risk, såsom icke-patogen E. coli. BSL-2 hanterar agens som orsakar måttlig sjukdom, såsom Salmonella och HIV. BSL-3 hanterar agens som kan orsaka allvarlig sjukdom genom inandning, såsom tuberkulos och SARS-CoV-2. BSL-4 hanterar de farligaste agensen, såsom Ebola och Marburg, för vilka det inte finns någon behandling. Varje nivå specificerar tekniska kontroller, personlig skyddsutrustning och arbetsrutiner.

Biosäkerhet handlar inte bara om laboratorier. Det gäller sjukhus, där personal hanterar smittsamma patienter. Det gäller jordbruk, där modifierade organismer kan komma ut. Det gäller biotillverkning, där kontaminering kan förstöra en sats och skada arbetare. Den gemensamma tråden är inneslutning: att förvara biologiska agens där de hör hemma.

Biosäkerhetsmisslyckanden är sällsynta men har allvarliga konsekvenser. En laboratorieförvärvad infektion, ett utsläpp av en modifierad organism eller en kontamineringshändelse kan få allvarliga konsekvenser. Reglerna finns eftersom riskerna är verkliga.