Plast från majs. Plast från alger. Plast från bakterier. Bioplaster är plaster som utvinns ur förnybara biologiska källor snarare än petroleum. De lovar att minska beroendet av fossila bränslen och i vissa fall att brytas ner biologiskt efter användning. Verkligheten är mer nyanserad. Inte alla bioplaster är biologiskt nedbrytbara, och inte alla biologiskt nedbrytbara plaster är biobaserade.

Den vanligaste bioplasten är polymjölksyra, eller PLA, tillverkad av fermenterad växtstärkelse. Den används i komposterbara koppar, matbehållare och 3D-printfilament. Den är biologiskt nedbrytbar, men bara under industriella komposteringsförhållanden. På en deponi finns den kvar. Polyhydroxialkanoater, eller PHA, produceras av bakterier och bryts ner biologiskt i jord och vatten. De är dyrare och mindre vanliga. Biopolyeten är kemiskt identisk med konventionell polyeten men tillverkad av sockerrör. Den är inte biologiskt nedbrytbar, men den har ett lägre koldioxidavtryck.

Bioplaster står inför utmaningar. De kostar mer än konventionell plast. De konkurrerar med livsmedelsgrödor om mark. De kan förorena återvinningsflöden eftersom de ser ut som konventionell plast men beter sig annorlunda. Infrastrukturen för kompostering är begränsad. Och etiketten bioplast kan vilseleda konsumenter att tro att en produkt kommer att försvinna i deras trädgård.

Bioplaster är inte en lösning på plastföroreningar. De är ett alternativ, och deras fördelar beror på hur de tillverkas, används och kasseras.