En torka drabbar ett majsbälte, och vissa fält ger dubbelt så mycket avkastning som andra. Agrigenomik frågar varför. Den tillämpar genomik inom jordbruket, där man studerar DNA hos grödor och boskap för att hitta generna bakom avkastning, sjukdomsresistens, torktolerans och näringsinnehåll. Målet är att avla bättre växter och djur snabbare än traditionellt urval tillåter.

Traditionell avel bygger på observation och tålamod. En förädlare korsar två sorter, odlar upp avkomman och väljer ut den bästa. Det tar år. Genomiska verktyg förkortar cykeln. Förädlare sekvenserar DNA från tusentals växter, identifierar markörer kopplade till önskvärda egenskaper och väljer ut plantor innan de ens når fältet. Genomiskt urval har förändrat mjölkboskapsuppfödningen och sprider sig till vete, ris och majs.

Tekniken väcker också frågor. Genredigering med CRISPR kan introducera egenskaper som aldrig skulle uppstå genom konventionell avel. Vem bestämmer vilka redigeringar som är acceptabla? Vem äger de resulterande fröna? Jordbrukare i utvecklingsländer kanske inte har råd med licensavgifterna. Vetenskapen rör sig snabbt. Reglerna rör sig långsamt.

Agrigenomik handlar inte bara om större skördar. Det handlar om att föda en växande befolkning på mindre mark, med mindre vatten, i ett föränderligt klimat. Det är utmaningen som fältet försöker möta.