Betesmarksvård är en försörjningsstrategi baserad på valling av husdjur. Herdar föder upp nötkreatur, får, getter, kameler, jakar eller renar, beroende på miljön. De är beroende av animaliska produkter: mjölk, kött, blod, hudar, ull. Vissa grupper är helt nomadiska och rör sig ständigt. Andra utövar transhumance, det vill säga att de rör sig mellan fasta sommar- och vinterbetesmarker samtidigt som de bibehåller en hemmabas. Betesmarksvård fungerar bäst på mark som är för torr, brant eller kall för grödor.

Vallning formar det sociala livet. Djur är rikedom. Brudvälde betalas ofta i form av boskap, och en familjs ställning mäts efter hjordens storlek. Män kontrollerar vanligtvis boskapen, medan kvinnor hanterar mjölkbearbetning och hushållsekonomi. Vallhundar utvecklar detaljerad kunskap om djurens beteende, betesmönster och väder. De upprätthåller också spända men nödvändiga relationer med bönder och byter kött och mejeriprodukter mot spannmål och verktyg.

Vanliga mönster

• Mobila hjordar efter säsongsbetonad bete.
• Brudvälde betalades i boskap.
• Mjölk och blod som dagliga basfödor.
• Handel med jordbrukssamhällen.

Boskapsskötare är inte rester från en äldre tid. Många verkar i moderna ekonomier, säljer boskap på stadsmarknader och använder lastbilar och telefoner för att sköta hjordar.