Betesmark är obrukad mark som används för bete, vanligtvis för torr, för stenig eller för brant för att odlas. Den täcker ungefär hälften av jordens landyta, från den amerikanska västern och den australiska vildmarken till Sahel och stäpperna i Centralasien. Det mesta är gräsmark, buskmark eller savann.

Dessa marker sköts med mycket låg intensitet. En ko kan behöva dussintals hektar för att hitta tillräckligt med foder. Nederbörd är oförutsägbar och torka är ett återkommande fenomen. Herdar och boskapsuppfödare flyttar djuren med årstiderna och följer gräset. I vissa regioner delar vilda djur utbredningsområde med boskap, och konflikter om vatten och foder är konstanta.

Vanliga betesmarkstyper

• Kortgräs och blandgräsprärie
• Ökenbuske och sagebrushstäpp
• Tropisk savann och törnbuske
• Alpina och subalpina ängar

Överbetning är det största hotet. När djur hålls på samma mark för länge försvinner välsmakande växter, bar jord uppstår och erosion följer. Rotationsbetning, viloperioder och besättningsgrad anpassad till nederbörden är standardverktygen för att hålla betesmarker friska.