Foder är foder som bönder ger sina djur, snarare än att låta djuren beta själva. Hö, halm, ensilage och hackade gröna grödor räknas alla. Skillnaden från grovfoder är viktig: grovfoder äts där det växer, foder skördas och transporteras.

Bra foder är grunden för boskapsskötsel på platser med kalla vintrar eller torra årstider, när betesmark inte är tillgänglig. En mjölkbesättning i Wisconsin kan äta alfalfahö fem månader om året. En by i Sahel kan förlita sig på lagrade skörderester, som hirsstjälkar och jordnötsblas, för att få boskapen att klara torrsäsongen.

Vanliga fodertyper

• Hö: torkat gräs eller baljväxter, balat och lagrat
• Ensilage: fermenterat, fuktigt grovfoder som förvaras lufttätt
• Halm: torra stjälkar som lämnas kvar efter spannmålsskörden
• Rötter och knölar: foderbetor, rovor, kassava

Kvaliteten varierar enormt. Om gräset slås för sent förlorar det protein och blir segt. Om höet förvaras för blött kan det mögla och till och med fatta eld. Jordbrukare bedömer foder utifrån lukt, färg och hur ivrigt djuren äter det.