En protes ersätter en saknad kroppsdel. De flesta är lemmar: armar, händer, ben, fötter. Vissa är kosmetiska. Andra är funktionella, utformade för att återställa rörelse och självständighet. Fältet ligger i skärningspunkten mellan medicin, mekanik och robotik.

Kroppsdrivna proteser använder kablar och selar. Användarens axel eller återstående extremitet drar i en kabel för att öppna en krok eller böja en armbåge. De är slitstarka och lätta. Myoelektriska proteser använder elektroder på huden för att läsa muskelsignaler. Signalen driver en motor i proteshanden. Mikroprocessorknän använder sensorer för att justera dämpningen i realtid, vilket gör att användarna kan gå nerför trapporna mer naturligt.

Protestyper

• Passiv: kosmetisk, inga rörliga delar.
• Kroppsdriven: kablar och kabelhärva, användarstyrd.
• Myoelektrisk: muskelsignalstyrd, motoriserad.
• Mikroprocessor: sensorstyrd, adaptiv.
• Osseointegrerad: fäst direkt vid benet.

Utmaningarna är komfort, kontroll och feedback. En proteshylsa måste passa exakt, annars orsakar den smärta och hudskador. Kontrollen begränsas av antalet tillgängliga muskelsignaler. Feedback är nästan obefintlig. En användare kan inte känna vad proteshanden vidrör. Forskning syftar till att lösa detta med riktad muskelåterinnervation, där nerver omdirigeras för att ge fler kontrollsignaler, och med sensorisk feedback som stimulerar nerver att skapa beröringssensationer. Avancerade proteser är dyra och inte universellt tillgängliga. Men för många användare är en bra protes transformerande. Den återställer funktioner som de flesta tar för givna.