En mikrorobot arbetar på millimeterskala. Den är liten nog att få plats i ett mänskligt blodkärl, krypa genom ett rör eller svärma med tusentals andra. Utmaningarna skiljer sig från de för större robotar. Fysiken förändras i liten skala. Tyngdkraften spelar mindre roll. Ytspänning och friktion dominerar.

Forskare bygger mikrorobotar med hjälp av MEMS-tillverkning, mjuk litografi och magnetiska material. Vissa drivs av externa magnetfält. Andra använder kemiska reaktioner eller akustiska vågor. En magnetisk mikrorobot kan styras genom en vätska med hjälp av ett spolsystem utanför kroppen. En katalytisk mikrorobot driver sig själv genom att omvandla väteperoxid till syrebubblor.

Mikrorobotapplikationer

• Riktad läkemedelsleverans inuti kroppen.
• Mikrokirurgi och cellmanipulation.
• Rörinspektion och reparation.
• Miljöavkänning i vatten.
• Svärmforskning och kollektivt beteende.

Hindren är strömförsörjning, kontroll och avbildning. Batterier kan inte skalas ner. En mikrorobot kan inte bära sin egen strömkälla, så den förlitar sig på externa fält eller kemiskt bränsle. Kontrollen är oprecis eftersom Brownsk rörelse knuffar roboten. Avbildning inuti kroppen kräver MR eller ultraljud, vilket begränsar återkoppling i realtid. Mikrorobotar används ännu inte kliniskt, men de har gått från science fiction till laboratoriedemonstrationer. En robot i storlek med ett riskorn som simmar genom blod och levererar ett läkemedel till en tumör är inte här än. Den kommer närmare.