När Romarriket splittrades och den västerländska kyrkan utvecklades längs latinska linjer, fortsatte östkyrkorna i den grekiska och bysantinska traditionen. Östlig ortodoxi är den levande formen av denna kontinuitet. Dess hjärtområden är fortfarande Grekland, Ryssland, Balkan och Mellanöstern, även om invandrargrupper har fört den över hela världen.

Läran definieras av de första sju ekumeniska koncilierna och av kyrkans fortsatta enighet. Treenigheten, Kristi två naturer och vördnaden för ikoner är inte förhandlingsbara. Gudstjänsten är liturgisk, lång och tät av symbolik. Johannes Chrysostomos gudstjänst är den vanliga söndagsgudstjänsten; själva byggnaden förstås som en bild av himlen, med ikonostasen som markerar gränsen mellan mittskeppet och altaret. Ikoner är inte dekorationer utan fönster mot helgonens och Kristi egen närvaro.

Auktoriteten är konciliär snarare än monarkisk. Ingen enskild biskop innehar den typ av universell jurisdiktion som det romerska påvedömet gör anspråk på. Autocefala kyrkor – ryska, grekiska, serbiska och andra – styr sig själva medan de förblir i gemenskap. Monastisismen, särskilt traditionen från berget Athos, fortsätter att forma andlighet genom Jesusbönen och strävan efter teosis, den mänskliga personens gradvisa deltagande i det gudomliga livet.

För de ortodoxa är kyrkan inte i första hand en institution utan Kristi kropp, som redan smakar av den kommande tidsåldern i varje eukaristi.