Figur-grundorganisation är den perceptuella tendensen att separera en visuell scen i ett centralt objekt – figuren – och bakgrunden mot vilken den står. Figuren framstår vanligtvis som närmare, mer strukturerad och mer minnesvärd; grunden verkar sträcka sig bakom den.

Tilldelningen dikteras inte enbart av stimulus. Samma konturer kan ses som figur eller mark beroende på uppmärksamhet, förväntan och det omgivande sammanhanget. Klassiska reversibla figurer – såsom illusionen av vasansikten – visar att samma näthinnebild kan stödja två inkompatibla organisationer, men inte båda samtidigt. Delade konturer tilldelas vanligtvis figuren, vilket lämnar marken utan en bestämd form vid gränsen.

Figur-grundssegregation sker tidigt i den visuella bearbetningen och är en förutsättning för objektigenkänning. Utan den förblir synfältet en odifferentierad mosaik. Samma princip gäller, med modifieringar, för hörselscener: en melodi sticker ut mot medföljande harmoni eller brus.

Att överhuvudtaget kunna se ett objekt kräver först att man avgör vad som är objekt och vad som är bakgrund. Figurgrundsorganisationen gör det beslutet.