Cannon-Bards teori om känslor menar att en känslomässigt stimulus samtidigt utlöser den fysiologiska responsen och den subjektiva upplevelsen av känslor. De två inträffar tillsammans; ingen av dem orsakar den andra.

Walter Cannon och Philip Bard utvecklade synen på 1920-talet som en utmaning mot den tidigare James-Lange-teorin, som hävdade att vi känner oss rädda för att vi springer. Cannon menade att samma kroppsliga förändringar sker i olika känslor och att förändringarna ofta är för långsamma för att förklara den snabba känslan. Istället lokaliserade han nyckelprocesserna i talamus, som han trodde skickade samtidiga signaler till cortex (som producerar den upplevda känslan) och till det autonoma nervsystemet (som producerar den kroppsliga responsen).

Senare forskning har förfinat anatomin – hypotalamus och de limbiska strukturerna spelar större roller än Cannon antog – men det centrala påståendet om samtidig generering är fortfarande inflytelserikt. Moderna teorier innehåller ofta element från både Cannon-Bard och James-Lange, och inser att feedback från kroppen kan färga och intensifiera känslor även om det inte är den enda orsaken.

Enligt Cannon-Bard, när man möter en björn i skogen, uppstår det rusande hjärtat och känslan av rädsla i samma ögonblick ur samma centrala process.