Vid ungefär sex till nio månaders ålder börjar de flesta spädbarn producera repetitiva stavelser – ba-ba, da-da, ma-ma. Detta är babblingsstadiet, en universell milstolpe i talutvecklingen.

Tidigt babblande innehåller ett brett spektrum av ljud, inklusive några som inte förekommer i hushållets språk. Under de följande månaderna smalnar repertoaren av mot fonem i det omgivande språket. Döva spädbarn babblar med händerna om de utsätts för teckenspråk, vilket visar att drivkraften att producera strukturerad, repetitiv output inte är begränsad till röstvägarna. Babblande är ännu inte referentiellt; stavelserna står inte för objekt eller händelser. Ändå ger det övning i den motoriska kontroll och auditiva feedback som senare tal kommer att kräva.

Föräldrar behandlar ofta babblandet som ett samtal och svarar som om spädbarnet redan har talat. Den sociala kontingensen hjälper till att hålla spädbarnet engagerat och kan stödja övergången till de första orden. Vid slutet av det första året producerar många barn sina första igenkännbara ord, och babblingsstadiet övergår gradvis till meningsfullt tal.

Babbling är ljudet av språksystemet som ställer in sig självt innan det har något särskilt att säga.