Ett lämplighetstest är utformat för att förutsäga en persons framtida prestationer inom ett visst område. Det mäter förmågan att lära sig eller förvärva färdigheter snarare än den kunskap som redan förvärvats.

Inträdesprov till högskolor, militära klassificeringsprov och anställningsprov för specialiserade jobb är vanliga exempel. Ett välkonstruerat lämplighetsprov mäter de kognitiva eller perceptuella förmågor som utbildningen senare kommer att bygga vidare på – rumsligt resonemang för arkitektur, numerisk färdighet för redovisning, mekanisk förståelse för tekniska yrken. Prediktiv validitet är det viktigaste tekniska kravet: poängen bör korrelera med senare framgång inom relevant utbildning eller yrke.

Lämplighetstester ställs ofta i kontrast till prestationstest, även om gränsen inte är absolut. Tidigare erfarenhet påverkar oundvikligen prestationer på alla kognitiva mått. Kritiker menar att många så kallade lämplighetstest är kontaminerade av kulturell kunskap och utbildningsmöjligheter; försvarare svarar att de, om de används försiktigt, fortfarande förbättrar rättvisan och effektiviteten i urvalsbeslut jämfört med ostrukturerad bedömning.

Ett begåvningsresultat är en prognos, inte ett öde. Motivation, instruktioner och möjligheter avgör fortfarande i vilken utsträckning den förutspådda förmågan förverkligas.