Den absoluta tröskeln är den svagaste nivån av en stimulus som en person kan upptäcka hälften av tiden. Under den nivån missas stimulusen vanligtvis; över den blir detektering tillförlitlig. Konceptet kommer från 1800-talets psykofysik och är fortfarande ett grundläggande mått på sensorisk känslighet.

Tröskelvärdena varierar mellan olika sinnen och mellan individer. En stearinljuslåga kan en klar natt ses på femtio kilometers avstånd under ideala förhållanden; en klockas tickande kan höras på sex meters avstånd i ett tyst rum. Tröskelvärdena för smak och lukt varierar beroende på kemikalien och observatörens tillstånd. Ålder, trötthet, uppmärksamhet och förväntan förändrar alla det uppmätta värdet. Moderna tester använder ofta signaldetekteringsmetoder som skiljer verklig känslighet från observatörens vilja att säga "ja".

50-procentskriteriet är konventionellt. Det erkänner att detektion är probabilistisk snarare än allt-eller-inget. En stimulus vid tröskeln är inte osynlig eller ohörbar hälften av tiden i någon enkel bemärkelse; snarare är den interna responsen den producerar ibland tillräckligt stark för att överskrida beslutskriteriet och ibland inte.

Att känna till det absoluta tröskelvärdet hjälper ingenjörer att utforma displayer och larm, och det ger psykologer en kvantitativ utgångspunkt för att studera hur förnimmelse blir perception.