Politiska rörelser som påstår sig tala för vanliga människor mot en korrupt eller distanserad elit beskrivs som populistiska. Populism är mer en stil och en logik för lockelse än en fast ideologi; den kan knyta an till vänster- eller högerprogram.

Populistiska ledare betonar ett rent folk, en korrupt elit och vikten av att återställa makten till den förra. De misstror ofta medlande institutioner – partier, domstolar, expertorgan och etablerade medier – och föredrar direkt kommunikation med anhängare. Ekonomiska klagomål, kulturell oro och demokratiska frustrationer ger alla bördig jordmån.

Kritiker menar att populism undergräver pluralism och rättsstatsprincipen. Sympatisörer svarar att den belyser verkliga utestängningar och tvingar eliter att reagera. De långsiktiga effekterna beror på om populistiska rörelser demokratiserar institutioner eller koncentrerar makten i personalistiskt ledarskap. Jämförande forskning spårar populistiska partiers uppgång, styrelseskick och hållbarhet över regioner.

En populistisk kampanj frodas när ett stort antal medborgare känner sig ohörda av befintliga partier.