Den institution som stiftar lagar är lagstiftaren. Den kan ha en eller två kammare, och dess ledamöter är vanligtvis valda. Lagstiftande församlingar debatterar offentliga frågor, representerar olika väljargrupper, godkänner utgifter och övervakar den verkställande makten.

Kommittésystem möjliggör specialisering. Partiorganisationen strukturerar omröstning och agendakontroll. I parlamentariska system upprätthåller lagstiftarens förtroende regeringen; i presidentsystem väljs lagstiftande och verkställande makt separat och ofta uppdelade. Förfarandet – hur lagförslag läggs fram, debatteras, ändras och röstas om – påverkar starkt resultaten.

Effektiva lagstiftande församlingar balanserar överläggningar med beslut, och representation med styrbarhet. Dysfunktionella lagstiftande församlingar skapar dödläge, ogenomskinlighet eller dominans av snäva intressen. Allmänhetens förtroende för lagstiftande församlingar är ofta lågt, men inget demokratiskt system fungerar utan ett fungerande lagstiftande organ. Reformförslag inriktar sig regelbundet på kampanjfinansiering, etik, omfördelning av distriktsdistrikt och interna regler.

En demokratis kvalitet hänger nära samman med kvaliteten på dess lagstiftande församling.