Positivismen menar att kunskap kommer från vetenskapliga observationer. Den avvisar metafysik som meningslös och insisterar på att påståenden måste vara empiriskt verifierbara. Auguste Comte grundade rörelsen på 1800-talet och hävdade att mänskligt tänkande går igenom tre stadier: teologiskt, metafysiskt och positivt. I det positiva stadiet ger vi upp frågan varför och fokuserar på hur. Vi beskriver regelbundenheter, inte essenser. Logisk positivism, en rörelse från 1900-talet förknippad med Wienerkretsen, försökte formalisera detta program. Den menade att meningsfulla påståenden antingen är analytiska, som matematik, eller empiriskt verifierbara, som vetenskap. Allt annat är nonsens.

Logisk positivism kollapsade under sin egen tyngd. Verifieringsprincipen i sig är inte empiriskt verifierbar. Men positivismen lämnade ett bestående avtryck på filosofi, vetenskap och samhällsvetenskap. Den uppmuntrade rigorös empirisk forskning och skepticism mot spekulation. Den påverkade behaviorismen inom psykologin, strukturalismen inom antropologin och kvantitativa metoder inom sociologin. Kritiker menar att positivismen är för snäv, att den ignorerar mening, tolkning och värderingar. Försvarare svarar att den håller undersökningen ärlig. Debatten mellan positivismen och dess kritiker fortsätter inom samhällsvetenskapens filosofi.

Positivistiska teman

• Empirisk verifiering. Påståenden måste kunna testas genom observation.
• Avvisande av metafysik. Overifierbara påståenden är meningslösa.
• Vetenskapens enhet. Alla vetenskaper delar en gemensam metod.
• Värdeneutralitet. Vetenskapen borde vara fri från normativa bedömningar.

Positivism är inte samma sak som empirism, även om de två överlappar varandra. Empirism är en kunskapsteori. Positivism är ett program för vetenskap.