Immanuel Kant menade att moral inte kunde bero på vad man vill ha eller vad som råkar vara användbart. Den måste vara bindande oavsett önskan eller konsekvens. Det kategoriska imperativet är hans namn på moralens högsta princip, och det finns i flera formuleringar. Den mest kända lyder: handla endast enligt den maxim som du samtidigt kan vilja ska vara en universell lag. Testa din anledning att handla genom att fråga om alla skulle kunna handla utifrån den.

Kant kontrasterade kategoriska imperativ med hypotetiska imperativ. Ett hypotetiskt imperativ säger vad du ska göra om du vill ha ett visst mål: om du vill vara frisk, motionera. Ett kategoriskt imperativ befaller villkorslöst. Den andra formuleringen säger: behandla mänskligheten, vare sig i dig själv eller andra, alltid som ett mål, aldrig bara som ett medel. Den tredje talar om ett rike av mål, där rationella varelser lagstiftar om moraliska lagar tillsammans. Kant trodde att dessa formuleringar uttryckte samma princip. Att ljuga, fuska och bryta löften misslyckas med universaliserbarhetstestet, eftersom en värld där alla utförde dem skulle undergräva just de metoder de är beroende av.

Kants formuleringar

• Universell lag. Handla endast på maximer du kan vilja vara universella.
• Mänskligheten. Behandla människor som mål, inte bara medel.
• Ändamålens rike. Agera som lagstiftare i en gemenskap av rationella varelser.

Det kategoriska imperativet grundar sig på deontologisk etik, som menar att vissa handlingar är fel oavsett deras konsekvenser.