Varande är det mest allmänna ordet inom filosofin. Det gäller allt som existerar: stenar, tal, sinnen, gudar, abstraktioner, möjligheter. Att fråga om varande är att fråga vad det betyder att något överhuvudtaget existerar. Parmenides inledde samtalet med att argumentera för att varandet är ett, oföränderligt och evigt. Herakleitos kontrade med att allt flyter. Platon delade in varandet i vardande och eviga former. Aristoteles studerade varandet i dess många betydelser, inklusive substans, kvalitet och relation.

Medeltida filosofer skilde mellan essens och existens. Ett tings essens är vad det är. Dess existens är att det är. Thomas av Aquino hävdade att i Gud sammanfaller essens och existens, medan de i varelser skiljer sig åt. Modern filosofi flyttade frågan. Kant skilde mellan den fenomenala värld vi upplever och den noumenala värld vi inte kan uppleva. Heidegger återupptog frågan om varandet i Varat och Tid och hävdade att västerländsk filosofi hade glömt den. Han skilde mellan varelser, de ting som existerar, och Varat självt, händelsen eller processen genom vilken saker uppenbaras.

Dimensioner av att vara

• Ontologisk. Vilka slags saker finns det?
• Existentiell. Vad innebär det att en viss varelse existerar?
• Logiskt. Hur talar vi om att vara utan motsägelser?

Varandet är inte ett släkte. Det delar inte upp sig i arter på samma sätt som djur delar upp sig i däggdjur och reptiler. Det sägs på många sätt, och att mångfald är en del av svårigheten.