Aristoteles studerade under Platon i tjugo år och gick sedan sin egen väg. Medan Platon placerade verkligheten i eviga former, tittade Aristoteles på tingen själva. Hans filosofi börjar med observation. Han dissekerade djur, katalogiserade växter, analyserade konstitutioner och skrev om logik, etik, politik, biologi och metafysik. Resultatet är ett system så omfattande att det formade västerländskt tänkande i nästan två årtusenden.

Aristotelianismen menar att kunskap börjar med erfarenhet. Former existerar, men inte i en separat sfär. De är strukturer inbäddade i specifika ting. En häst är en häst på grund av den form den förkroppsligar, inte för att den deltar i en perfekt häst bortom världen. Hans etik kretsar kring dygd, förstådd som en medelväg mellan ytterligheter, kultiverad genom vana. Hans politik behandlar polisen som den naturliga miljön för mänskligt välstånd. Hans logik, särskilt syllogismen, dominerade västerländskt resonemang fram till 1800-talet.

Kärnfunktioner

• Empirism. Kunskap börjar med sensorisk upplevelse.
• Teleologi. Saker har naturliga slut eller syften.
• Dygdetik. Karaktär är viktigare än regler eller konsekvenser.
• Fyra orsaker. Materiella, formella, effektiva och slutgiltiga.

Medeltida tänkare som Thomas av Aquino sammansmälte aristotelianismen med kristen teologi. Islamiska lärda som Avicenna och Averroes bevarade och utvidgade den. Dess inflytande kvarstår inom etik, biologi och politisk teori.