Att vädja till känslor är en felslutning som manipulerar känslor istället för att använda giltigt resonemang. Den ersätter bevis med rädsla, medlidande, ilska eller glädje. Argumentet känns övertygande eftersom känslan är stark. Men känslan är inte bevis. En sorglig historia bevisar inte att en policy är rätt. En skrämmande bild bevisar inte att ett hot är verkligt.

Felslutet finns i många former. Att vädja till rädsla använder hot. Att vädja till medlidande använder sympati. Att vädja till ilska använder upprördhet. Att vädja till smicker använder komplimanger. Var och en kringgår förnuftet. Målet känner först och tänker senare. Det är målet.

Exempel på vädjan till känslor

• Tänk på barnen. (Vänta till medlidande eller rädsla.)
• Om du inte röstar på mig kommer landet att kollapsa. (Vädja till rädsla.)
• Du borde anställa mig eftersom jag har en familj att försörja. (Väldignande av medlidande.)
• Hur kunde du stödja den policyn efter vad som hände mig? (Värdande till skuld.)
• Den här produkten kommer att göra dig glad och populär. (Vänta till positiva känslor.)

Att vädja till känslor är inte alltid felaktigt. Känslor är en del av mänskligt liv. En välgörenhetsvädjan använder känslor för att motivera givande. En lovtal använder känslor för att hedra de döda. Felslutet uppstår när känslor ersätter resonemang. Frågan är om känslan är relevant för slutsatsen. Om slutsatsen handlar om policy, bör bevisen handla om policy. Berättelsen om ett barn kan vara relevant. Den kan illustrera policyns inverkan. Men berättelsen ensam bevisar inte att policyn är bra. Att vädja till känslor blir ett felslut när det stänger ner analysen. Det är ett kraftfullt verktyg. Liksom alla kraftfulla verktyg kan det användas bra eller dåligt.