Du går in i ditt kök och hittar kakburken på golvet, locket avtaget och smulor på kakelplattorna. Du kan inte dra slutsatser om vad som hände utifrån allmänna principer, och du kan inte heller utläsa det från upprepade observationer. Du gissar. Den bästa förklaringen är att någon välte den. Den gissningen är abduktion, den form av resonemang som genererar hypoteser för att förklara överraskande fakta.

Charles Sanders Peirce introducerade termen i slutet av 1800-talet och skilde den från deduktion och induktion. Deduktion drar nödvändiga slutsatser från premisser. Induktion generaliserar från fall. Abduktion föreslår en sannolik orsak. En läkare som diagnostiserar feber, en detektiv som läser en brottsplats, en forskare som upptäcker en anomali i data: allt resonerar abduktivt. Slutsatsen är inte garanterad. Det är den mest troliga historien med tanke på vad du vet, och den kan vara fel.

Hur det fungerar

• Börja med en överraskande observation. Något stämmer inte överens med förväntningarna.
• Generera kandidatförklaringar. Flera hypoteser kan passa.
• Utvärdera rimlighet. Väg enkelhet, koherens och förkunskaper.
• Testa den bästa kandidaten. Behandla det som en hypotes som ska kontrolleras.

Abduktion är upptäcktens motor, men det är inte bevis. Peirce kallade det den enda formen av resonemang som introducerar nya idéer, och även den mest felbara.