Cancerceller delar sig snabbt. Kemoterapiläkemedel riktar in sig på den hastigheten och stör DNA-replikation eller celldelning. Problemet är att vissa friska celler också delar sig snabbt: hårsäckar, tarmslemhinnan och blodkroppar i benmärgen. Den överlappningen förklarar de flesta biverkningarna, från håravfall till illamående och låga blodvärden.

Läkemedlen finns i flera klasser. Alkylerande medel som cyklofosfamid skadar DNA direkt. Antimetaboliter som metotrexat härmar byggstenar och stör syntesen. Topoisomerashämmare bryter ner de enzymer som redar ut DNA. Taxaner stabiliserar mikrotubuli och blockerar celldelning. De flesta behandlingsregimer kombinerar flera läkemedel för att träffa cancerceller vid olika tidpunkter och minska risken för resistens. De ges i cykler, med viloperioder för att frisk vävnad ska kunna återhämta sig.

Vad patienter upplever:

• Trötthet. Det vanligaste klagomålet, ofta i veckor.
• Illamående. Moderna antiemetika har gjort detta mycket mer hanterbart.
• Håravfall. Tillfälligt, växer ut igen efter avslutad behandling.
• Infektionsrisk. Lågt antal vita blodkroppar innebär att feber kräver omedelbar uppmärksamhet.

Riktade terapier och immunterapi har förändrat cancerbehandling, men kemoterapi är fortfarande avgörande för många cancerformer, särskilt när den används före eller efter operation.