När pollen möter nässlemhinnan frisätter immunceller som kallas mastceller histamin. Den molekylen utlöser nysningar, klåda, rinnande ögon och slemproduktion. Antihistaminer blockerar histamin vid dess receptor och tystar reaktionen. De är bland de mest använda läkemedlen i världen, och de flesta har tagit ett utan att tänka så mycket på det.

Första generationens antihistaminer som difenhydramin passerar blod-hjärnbarriären och orsakar dåsighet. Den biverkningen gjorde dem användbara som sömnmedel och botemedel mot åksjuka, men det gör dem också till ett dåligt val för allergilindring under dagtid. Andra generationens läkemedel som loratadin och cetirizin utformades för att hålla sig borta från hjärnan, så de lindrar symtom utan särskilt mycket sedering. Cetirizin orsakar fortfarande dåsighet hos vissa personer, en påminnelse om att individuella reaktioner varierar.

Praktiska punkter:

• Allergisk rinit. Andra generationens antihistaminer är första linjens behandling.
• Nässelutslag. Antihistaminer minskar klåda och vätskor.
• Anafylaxi. Antihistaminer räcker inte. Adrenalin är behandlingen.
• Åksjuka. Första generationens läkemedel som meclizin fungerar bra.

Topikala antihistaminer finns i form av ögondroppar och nässprayer. De verkar lokalt och undviker systemiska biverkningar.