Poesi rör sig ofta till ett mätbart taktslag. Vers är det rytmiska mönster som skapas genom arrangemanget av betonade och obetonade stavelser. Jambisk pentameter – en och en halv meter med obetonade och betonade par – har varit en dominerande vers i engelsk vers i århundraden. Andra verser (trokaiska, anapestiska, daktiliska) producerar olika effekter av hastighet, tyngd eller lätthet.

Skanning är praxisen att markera betoningar och dela upp linjen i fot. Perfekt regelbundenhet är sällsynt; skickliga poeter varierar mönstret för att undvika monotoni och för att betona specifika ord. Spänningen mellan den förväntade taktarten och den faktiska talade rytmen är en del av versernas uttryckskraft.

Fri vers saknar vanlig verstakt, men även fri verstakt behåller ofta rytmisk frasering. Att förstå verstakt hjälper läsarna att höra musiken i traditionell poesi och uppskatta de val poeter gör. Det är ett tekniskt verktyg, men dess yttersta syfte är estetiskt: att forma upplevelsen av raden när den läses högt eller tyst hörs i sinnet.