År 1517 publicerade en tysk augustinermunk en rad akademiska teser om avlatsbrev. Inom ett decennium hade tvisten utvecklats till en kontinental brytning. Reformationen är namnet på den omvälvning under 1500-talet som permanent delade västerländsk kristendom i protestantiska och katolska strömningar.

Martin Luthers centrala insikt var rättfärdiggörelse genom tro allena. Goda gärningar och sakramental efterlevnad, menade han, kunde inte förtjäna en ställning inför Gud; endast tillit till Kristi löfte kunde det. Skriften, inte kyrkans lära, var den slutgiltiga auktoriteten. Andra reformatorer – Zwingli i Zürich, Calvin i Genève, anabaptisterna på olika platser – drev logiken vidare eller i olika riktningar. Folkspråksbiblar, församlingssång och förenklad gudstjänst följde. Politiska härskare såg snabbt både möjligheter och fara; resultatet blev ett lapptäcke av etablerade kyrkor och, på sina ställen, ett våldsamt religiöst krig.

Den katolska responsen, ofta kallad kontrareformationen, förtydligade läran vid Trientkonciliet, reformerade prästutbildningen och lanserade nya religiösa ordnar. Vid slutet av århundradet hade Europakartan ritats om längs konfessionella linjer. De långsiktiga effekterna nådde långt bortom kyrkan: läskunnigheten ökade med bibelläsningen, föreställningar om individuellt samvete fick ny tyngd och idén om ett enda kristet samväld bleknade.

Det som började som en debatt om frälsning blev en omformning av den europeiska kulturen.