Ett liv berättat av den person som levde det är en självbiografi. Författaren väljer ut händelser, formar en berättelse och presenterar en version av sig själv för läsarna. Till skillnad från en privat dagbok är självbiografin skriven för en publik och innebär därför val om vad som ska inkluderas, vad som ska utelämnas och hur man ska tolka det förflutna.

Vissa självbiografier syftar till att ge en heltäckande täckning från barndomen och framåt; andra fokuserar på en viss period eller ett visst tema – en politisk karriär, en andlig omvändelse, en kamp mot sjukdom. Formen möjliggör reflektion som samtida uppteckningar inte kan ge. Minnet är selektivt och rekonstruktivt, så det resulterande porträttet är alltid en tolkning snarare än en fullständig faktabaserad uppteckning.

Läsare närmar sig självbiografier med en blandning av nyfikenhet och skepticism. Rösten är intim, men författaren har all anledning att presentera ett positivt eller sammanhängande jag. De bästa exemplen erkänner komplexitet och motsägelser. Oavsett om subjektet är en offentlig person eller en privatperson, förblir självbiografin ett av de främsta sätten människor försöker förstå sin egen existens i skrift.