Postmodernismen inom litteraturen präglas av fragmentering, paradoxer, opålitlig berättarkonst, intertextualitet och en skepticism mot stora berättelser och stabil betydelse. Den blev framträdande i mitten till slutet av 1900-talet.

Författare som förknippas med stilen – Pynchon, Barth, Calvino, Rushdie och många andra – leker med form, blandar hög- och lågkultur och synliggör ofta berättandets artificiella karaktär. Linjära intriger ger vika för collage, pastischer och självreferenser. Läsaren påminns ofta om att texten är ett konstruerat objekt snarare än ett transparent fönster mot verkligheten. Ironi, parodi och svart humor är vanliga tonregister.

Postmodernismen reagerar mot de formella ambitionerna och den kvarvarande humanismen hos högmodernismen samtidigt som den utvidgar några av dess experimentella impulser. Kritiker debatterar huruvida det är en sammanhängande rörelse eller ett löst kluster av tendenser. Dess tekniker har blivit allmänt tillgängliga, så att element som en gång ansågs radikala nu dyker upp i mainstream-fiktion och populärmedier.

Litteratur som misstroar mästerberättelser och njuter av brutna former, blandade röster och öppen lek arbetar i en postmodern stil.