Modernismen var en litterär och konstnärlig rörelse som, ungefär mellan slutet av artonhundratalet och mitten av 1900-talet, bröt med traditionella former och konventioner i sökandet efter nya sätt att representera en förändrad värld.

Författare som Joyce, Woolf, Eliot och Kafka experimenterade med medvetandeströmmar, fragmenterade berättelser, mytiska allusioner och opålitliga eller multipla perspektiv. Rörelsen svarade på industrialisering, urbanisering, världskrig och urholkningen av gemensamma säkerheter. Formell innovation var inte bara teknisk uppvisning; det var ett försök att hitta former som var lämpliga för modern erfarenhet. Svårigheter och tvetydighet accepterades ofta som nödvändiga kostnader.

Modernismen var aldrig ett enda program. Den inkluderade högmodernistisk komplexitet och mer lättillgängliga varianter, europeiska och amerikanska varianter, och pågående debatter om tradition och nyhet. Dess arv är fortfarande synligt i samtida litteraturens bekvämlighet med fragmentering, inre anda och självmedveten form. Att läsa modernistiska verk är fortfarande att möta chocken av tekniker som en gång omdefinierade vad litteraturen kunde göra.

Den tidiga 1900-talssträvan att göra litteraturen ny, i form och vision, är vad termen modernism benämner.